Blog

Det sakkunnigutlåtande (läs hela nedan) som prof. Inga Brandell skrivit för nämnden för provning av oredlighet i forskning, om Sameh Egyptsons avhandling, är tung läsning. Det handlar om brister som går till själva kärnan av vad forskning ska stå för: trovärdighet, respekt för fakta och en öppenhet inför olika perspektiv. När dessa principer faller riskerar vi alla att förlora något värdefullt.

Det här är inte bara en akademisk fråga. När en avhandling pekar ut muslimska organisationer som hot utan att ha belägg, utan att respektera källorna, då handlar det om människor. Det handlar om tillit. Det handlar om hur lätt ett ord kan bli ett stigma som sedan följer hela grupper i generationer.

Vad visar utlåtandet?

Brandell är tydlig. Hon finner i de allra flesta granskade punkterna det som i lagen kallas allvarlig avvikelse från god forskningssed. Det handlar om citat som ändrats så att betydelsen blir en annan, egna tolkningar som smygs in som om de vore fakta, slutsatser som helt saknar stöd i källorna. Till och med rena fabriceringar förekommer. Hon pekar också på att dessa fel inte är isolerade misstag utan följer som ett mönster genom hela texten, där påståenden först introduceras med tveksam grund och sedan upprepas i förenklad form så att de framstår som etablerade sanningar.

Brandell noterar att forskningen beskrivs som byggd på traditionell historisk metod, men saknar det hon kallar den empati och kontextförståelse som historisk forskning kräver. Hon beskriver i stället ett upplägg som från början haft en bestämd tes: att svenska organisationer är en gren av Muslimska brödraskapet. Det som kallas triangulering används för att leta pusselbitar som bekräftar tesen snarare än för att pröva en hypotes. Det här är cirkulära resonemang, skriver Brandell, och leder till ett arbete där förståelsen för olika aktörers perspektiv helt går förlorad.

Det är en av de mest omfattande och skarpa kritiker vi sett mot en svensk avhandling i modern tid. Men det kanske mest anmärkningsvärda är inte bara avhandlingens brister, utan vad som hände före disputationen.

En betygsnämnd utan motstycke

Hur kunde en så exceptionellt svag betygsnämnd tillsättas vid Lunds universitet? Det är en gåta. Aldrig tidigare, så långt vi kunnat undersöka, har en betygsnämnd i Sverige helt saknat ledamöter med minst docentkompetens. Några enstaka gånger har det funnits en ledamot som inte haft docentnivå, men aldrig alla tre. Att detta sker i en avhandling som redan före disputationen väckt starka kontroverser gör situationen extremt allvarlig.

Än mer anmärkningsvärt är att det vid omröstningen bara var två som ville godkänna avhandlingen – och dessa två hade inte bara saknat docentkompetens, utan helt saknat forskningserfarenhet efter sin utbildning. Däremot var båda knutna till försvaret. Kombinationen är häpnadsväckande: en kontroversiell avhandling om islam och demokrati, ett enormt medialt tryck – och en betygsnämnd utan vetenskaplig tyngd, utan den forskningsbakgrund som krävs för att stå emot politiska eller ideologiska påtryckningar. Det är unikt i svensk universitets historia. Extremt och oacceptabelt.

Varför angår det oss?

För oss som tror på ett samhälle där alla ska kunna delta fullt ut är det avgörande att forskningen står fri från fördomar. Vi vet vad som händer när människor görs till misstänkta för att de organiserar sig, tror, ber eller talar ett annat språk. Vi har sett det förr i historien och vi ser det återvända i olika skepnader.

Att en avhandling från ett svenskt universitet bygger på förvanskade citat och obelagda slutsatser är inte bara ett problem för forskarvärlden. Det påverkar politiken, myndighetsbeslut och människors vardag. När påståenden om väpnad jihad läggs i munnen på människor som i själva verket uppmanat till fredligt engagemang, när organisationer målas upp som hot på lösa grunder, då blir forskningen ett vapen. Och när forskning blir ett vapen förlorar vi alla.

Vad kan vi göra?

Vi kan hålla fast vid det som är sant. Vi kan stå upp för den kunskap som bygger på öppenhet, dialog och respekt. Vi kan fortsätta påminna om skillnaden mellan tro och extremism, mellan fakta och förutfattade meningar. Och vi kan säga ifrån när forskningen används för att stänga dörrar i stället för att öppna dem.

Det här utlåtandet är en påminnelse om hur skört förtroendet är. Men också om hur viktigt det är att vi inte låter tystnaden vinna. Forskning ska söka förståelse, inte skapa fiender.

Så att ni kan hänga med när ni kollar nyheterna! Hör gärna av er med fler ord som bytt betydelse.

Antirasism: att använda judar som slagträ mot palestinarörelsen

Antisemitism: att kalla ett folkmord för folkmord

Demokrati: ett system där trollfabriker sätter ramarna för det tillåtna samtalet

Ensam galning: vit terrorist

Frihet: rätten för majoriteten att begränsa andras friheter (tidigare ”obegränsad vinst i välfärden”)

Homofobi: när en muslim har samma åsikt som SD om bögar

Hotbild: det som uppstår när minoriteter använder sina demokratiska rättigheter

Integration: processen där minoriteter förväntas ge upp sin identitet för att accepteras som andraklassens medborgare

Jämställdhet: att vita kvinnor får rättigheter på bekostnad av bruna män och kvinnor

Legitim kritik: makthavare och media som gemensamt drevar mot civilsamhälle, aktivister eller konstnärer

Neutralitet: att blunda för orättvisor som gynnar makten

Objektivitet: att rapportera nyheter på ett sätt som alltid misstänkliggör samma grupper

Offentlig debatt: konsensuskommunikation där minoriteter får lyssna på majoritetens krav och sedan anpassa sig utan protest

Radikalisering: när minoriteter organiserar sig för att kräva samma rättigheter som majoriteten

Religionsfrihet: friheten att lämna islam (och slippa höra böneutrop samt Antje Jackelén säga att man har ansvar för sin nästa)

Rättvisa: att vissa grupper kan dömas utan bevis

Samhällsfarlig: att säga emot regeringen

Sekulär: att aktivt hindra religiösa minoriteters synlighet i offentligheten, samtidigt som majoritetens religiösa traditioner kallas kultur

Självförsvar: folkmord

Svenska värderingar: krav som tillämpas i efterhand utan fast definition, syftande till att andra ska misslyckas. Se äv: kristna värderingar, liberala värderingar, sunt förnuft, fascism

Terror: militära operationer mot NATO:s intressen. Se även: ensam galning, självförsvar

Trygghet: tillståndet när rika slipper konfronteras med fattigdomen deras livsstil skapar

Yttrandefrihet: rätten att offentligt kränka muslimer utan konsekvenser

Welcome to WordPress. This is your first post. Edit or delete it, then start writing!

Jag tror fortfarande, trots allt, att människor i grunden är goda.
– Anne Frank, 1944.

Den 18 juli 1945 kollapsade Otto Franks värld. På Röda Korsets listor besannades vad han fruktat i månader: Annelies Marie Frank. Margot Betti Frank. Bredvid deras namn – små kors. Bekräftelsen. Hans döttrar var döda.

Veckor senare mötte han Brilleslijper-systrarna, som hade överlevt Bergen-Belsen och kunde vittna om Anne och Margots sista dagar, hur Margot dött först och sedan Anne. Otto Frank skrev till sin kusin: ”Nu vet jag hela sanningen.”

Och så fick han dagboken – den rödrutiga, med bladen fulla av Annes slingriga skrivstil. Rösten han återfann var lysande: filosofisk, sårbar, rebellisk. En tonåring med vassa iakttagelser och stora drömmar. Otto ägnade resten av sitt liv åt att göra henne till den symbol hon blev och den röst som nazismen försökte tysta blev odödlig.

Plågsamt relevant röst

Jag läste hennes dagbok i skolan. Jag var bara ett barn, som Anne när hon dog. Det var då bara drygt 40 år sedan hon svalt ihjäl i ett kallt barackläger. Nu har det gått ytterligare snart 40 år, men aldrig har hennes röst känts mer plågsamt relevant.

Anne och Margot dog av tyfus och svält efter månader i förvar. Nedbrutna, magra, sjuka – men tillsammans. I sina sista dagar klamrade de sig fast vid varandra i det kalla lägret.

När jag såg en lista med namn på barn bland de tiotusentals döda i Gaza kom jag på mig själv att leta efter unga tonåringar – Fadwa Al-Astal, Sarah Hassouna, Aya Abu Qouta – för att se Anne. Jag ser flickor som klamrar sig fast vid sina syskon i ruiner, som svälter, som skakar av skräck. Jag ser Bergen-Belsen, min barndoms språk för ondska, i nutid på Instagram. Och det gör ont att säga det, för jag vet att jämförelsen är förbjuden. Jag vet att den väcker vrede. Jag vet att den hotar mina uppdrag, min karriär och mitt anseende. Men det är vad jag ser.

Etnonationalism

Jag minns hur vi i skolan läste om hur människor delades in i vi och de andra. Om hur barn, inte så olika mig själv, förföljdes och dödades för att de var i vägen för någon annans idé om livsutrymme. Anne och Margot dog i ett system som byggde på etnonationalism, på hat mot det avvikande, på en världsbild där vissa människor inte kunde finnas.

Vi säger att vi minns. Våra politiker går i minnesvandringar, tänder ljus, citerar Anne Frank. Men när barn i Gaza dör i tusental, i vår tid, stannar de hemma. Deras makt att hejda det fruktansvärda som aldrig mer skulle få hända förblir oanvänd. Inga tal. Inga tårar. Bara avståndstaganden från oss som protesterar.

När någon skrev Gaza på en staty av Anne fördömdes det som antisemitisk vandalisering. Jag förstår reaktionen. Det gör ont att se hennes minne behandlas respektlöst. Men jag tänkte också – det kanske inte var menat som hat? Tänk om det inte var ett skuldbeläggande utan en samhörighet? Tänk om det inte var en skändning utan ett rop på hjälp? Ett försök att säga: Snälla, se Anne i Gaza.

Antirasister pekas ut

Den tolkningen var otänkbar för Alice Teodorescu Måwe, som istället återigen utnyttjade tillfället att attackera Palestinarörelsen. Trots sitt uttalade förakt för mångkultur och sin kamp för att stärka de högernationalistiska auktoritära arvtagarna till nazismen, vill Teodorescu Måwe gärna peka ut antirasister som de verkliga rasisterna. Lorena Delgado Varas tog avstånd från klottret, men svarade att det kunde finnas en annan tolkning. Min tolkning. För det straffades hon hårt. Hon blev en symbol för ”antisemitismen i Palestinarörelsen” – inte för vad hon sagt, utan för att hon “visat förståelse” för förtvivlan.

Det är så empati misstänkliggörs. Den som sörjer fel barn gör sig misstänkt. Den som ser speglingar, som försöker hålla ihop människovärdet, anklagas för att relativisera. Vi som vill förhindra fler Anne, fler Margot, fler Fadwa – vi görs till måltavlor.

Samtidigt låtsas makthavare skydda det judiska, när det i själva verket är något annat de försvarar. De säger sig stå upp för judars säkerhet – men vill förbjuda centrala judiska praktiker. De kallar det konsekvent – men använder antirasismen som täckmantel för att stödja ett krig där barn bombas, svälts, torteras. Som om krigsbrott vore en judisk angelägenhet.

Det är inte nytt. I Europas historia har makten ofta placerat judar i mellanpositioner: utestängda från gemenskapen, men använda som målvakter eller verktyg. Som långivare när andra inte fick, som rådgivare vid hovet, som undantag i ett system som snabbt kunde vända dem ryggen. När missnöjet växte kunde makten bekvämt peka mot judarna istället för mot sig själva.

Judar blir symboler för Israel

I dag upprepas det. Israel likställs med det judiska folket. Och när folket förfäras över våldet, riskerar vreden att riktas inte mot regimen, utan mot judar över lag, som ännu en gång gjorts till symboler. Men Israel är inte det judiska folket. Och det judiska folket är inte Israels regering. Den som inte förstår det, eller låtsas något annat, förbereder nästa katastrof.

Vi som minns Anne, vi som ser hennes ansikte i barnen från Gaza, vet att tystnad inte är ett alternativ. För minnet av henne kan inte vara till för att skydda makten – utan måste vara till för att skydda människan.

Och så länge vi vågar se, vågar känna, vågar tala trots allt – finns fortfarande möjligheten att Anne får ha rätt. Trots allt.

Den här texten publicerades ursprungligen i Magasinet Konkret.

Föreningen Sveriges unga muslimer tvingades 2019 att lägga ner sin verksamhet till följd av tre års processer med Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF). Myndigheten förlorade två tvister i förvaltningsrätten och istället för att rätta sig efter domstolarna beslut tillgrep den alltmer långtgående åtgärder, såsom att hänvisa till extremistiska counterjihadrapporter, utländsk desinformation från Gulfstaterna, tillämpa nya lagar retroaktivt och frångå sitt myndighetsansvar att agera proportionerligt och sakligt, särskilt gentemot minoriteter och ungdomsorganisationer.

Alla detta framkommer i en ny rapport från föreningen Hjärta: MUCF:s avslagsbeslut mot Sveriges unga muslimer. Vad hände egentligen? Fri för nedladdning och spridning här.

Rapportförfattare: Anna Ardin och Mattias Irving

Uppsala kommun har fryst finansieringen till studieförbund som använt grundläggande trosurkunder i sina studiecirklar. När troende fråntas rätten att tolka sina egna urkunder blir Sverige ett land där det är omöjligt att vara troende. Därför anmäler föreningen Hjärta sig själva och kräver likabehandling, skriver vi på Upsala Nya Tidnings debattsida.

En opportunistisk och rasistiskt präglad mediebevakning, där snabba klick har gått före objektiv rapportering, har lett till att det muslimska studieförbundet Ibn Rushd har fått en sotsvart negativ bild i debatten. Men trots ständiga mediala utspel och svartmålningskampanjer har förbundets kritiker misslyckats med att peka ut några substantiella missförhållanden inom förbundets verksamhet. 

Trots att det är ett allvarligt ingrepp i religionsfriheten har Uppsalas kullturnämnds ordförande Linda Eskilsson (MP) tagit rygg på Socialdemokraternas beslut i Stockholm, frångått gängse tågordning och fattat ett oförankrat ”ordförandebeslut” om att tills vidare frysa all finansiering till förbundet. Revisorsfirman PwC har nämligen i en extern granskning pekat ut tre material som använts i religionsstudier som odemokratiska.

Det första är ett klassiskt verk bland shiiter, det andra ett klassiskt verk bland sufier och det tredje är den största och mest spridda hadithsamlingen inom islam. Alla tre är alltså grundläggande trosurkunder. Sekulära revisorer och politiker har därmed självsvåldigt fattat beslut om vad muslimska urkunder betyder, samt hur de läses och förstås, oss veterligen utan att ha inhämtat någon expertis om trostraditionen.

Alla svenska samfund måste markera mot detta agerande. Den makt som missbrukas mot muslimska föreningar och skapar praxis idag kan svingas lika lättvindigt mot judar och kristna imorgon. Alla våra urkunder har tillkommit under andra delar av mänsklighetens historia och förmedlar därför naturligtvis, bredvid vishetstraditionen, även förmodernt tankegods som vi idag har att ta ställning till. Därför är det så viktigt att vi troende själva måste få äga rätten att tolka våra egna urkunder. Annars blir Sverige ett land där det är omöjligt att vara troende.

Hur ska till exempel ett kristet studieförbund kunna diskutera den kristna traditionen av flyktinghjälp i ett samhälle där en ultranationalistisk politiker kan ta förbundets ekonomi av daga med en anklagelse om att det finns misogyni i Bibeln, och att studieförbundet därmed är ”odemokratiskt”? Vi som troende ska inte tvingas existera på nåder från våra folkvalda, eller gömma undan våra traditioners textskatter bara för att PwC inte begriper religionsfrågor. Därför är Ibn Rushds kamp även vår.

Vi i föreningen Hjärta anmäler nu oss själva. Vi har i ABF:s regi använt Bibeln som studiematerial i en studiecirkel om kristen marxism. Vi har även läst delar av djupt rasistisk litteratur, ideologiska klassiker av män som upplysningsfilosofen Rousseau som ansåg att kvinnor är underlägsna män, Platon, som försvarade slaveri, och vi har även läst debattartiklar och motioner av Sverigedemokrater vars innehåll vi bedömer har stridit mot demokrativillkoren. Vi kräver nu att Stockholm och Uppsala i sin bidragsgivning behandlar samtliga aktörer som använder texter och trosurkunder på samma sätt som de behandlar muslimska aktörer. Utan likabehandlingsprincipen stannar föreningssverige.

Mattias Irving
För styrelsen i Föreningen Hjärta

---

Läs artikeln i Upsala Nya Tidning här.

Föredrag med Håkan Blomqvist lördag 26 augusti i Folkets Hus Landskrona.

Både under och efter andra världskriget tog Landskrona ett stort ansvar för flyktingmottagandet. Sen dess har mycket hänt och flyktingarna har mer och mer blivit betraktade som hatobjekt från politikens håll. Hur gick detta till?

Föredrag och efterföljande panelsamtal med Håkan Blomqvist, författare och historiker vid Samtidshistoriska institutet Södertörns Högskola.
Lördag 26 augusti klockan 10:00 i Folkets Hus Landskrona, Säbygatan 16.
Anmäl dig genom att kontakta camilla.mansson@abf.se eller genom ABFs hemsida