Det sakkunnigutlåtande (läs hela nedan) som prof. Inga Brandell skrivit för nämnden för provning av oredlighet i forskning, om Sameh Egyptsons avhandling, är tung läsning. Det handlar om brister som går till själva kärnan av vad forskning ska stå för: trovärdighet, respekt för fakta och en öppenhet inför olika perspektiv. När dessa principer faller riskerar vi alla att förlora något värdefullt.
Det här är inte bara en akademisk fråga. När en avhandling pekar ut muslimska organisationer som hot utan att ha belägg, utan att respektera källorna, då handlar det om människor. Det handlar om tillit. Det handlar om hur lätt ett ord kan bli ett stigma som sedan följer hela grupper i generationer.
Vad visar utlåtandet?
Brandell är tydlig. Hon finner i de allra flesta granskade punkterna det som i lagen kallas allvarlig avvikelse från god forskningssed. Det handlar om citat som ändrats så att betydelsen blir en annan, egna tolkningar som smygs in som om de vore fakta, slutsatser som helt saknar stöd i källorna. Till och med rena fabriceringar förekommer. Hon pekar också på att dessa fel inte är isolerade misstag utan följer som ett mönster genom hela texten, där påståenden först introduceras med tveksam grund och sedan upprepas i förenklad form så att de framstår som etablerade sanningar.
Brandell noterar att forskningen beskrivs som byggd på traditionell historisk metod, men saknar det hon kallar den empati och kontextförståelse som historisk forskning kräver. Hon beskriver i stället ett upplägg som från början haft en bestämd tes: att svenska organisationer är en gren av Muslimska brödraskapet. Det som kallas triangulering används för att leta pusselbitar som bekräftar tesen snarare än för att pröva en hypotes. Det här är cirkulära resonemang, skriver Brandell, och leder till ett arbete där förståelsen för olika aktörers perspektiv helt går förlorad.
Det är en av de mest omfattande och skarpa kritiker vi sett mot en svensk avhandling i modern tid. Men det kanske mest anmärkningsvärda är inte bara avhandlingens brister, utan vad som hände före disputationen.
En betygsnämnd utan motstycke
Hur kunde en så exceptionellt svag betygsnämnd tillsättas vid Lunds universitet? Det är en gåta. Aldrig tidigare, så långt vi kunnat undersöka, har en betygsnämnd i Sverige helt saknat ledamöter med minst docentkompetens. Några enstaka gånger har det funnits en ledamot som inte haft docentnivå, men aldrig alla tre. Att detta sker i en avhandling som redan före disputationen väckt starka kontroverser gör situationen extremt allvarlig.
Än mer anmärkningsvärt är att det vid omröstningen bara var två som ville godkänna avhandlingen – och dessa två hade inte bara saknat docentkompetens, utan helt saknat forskningserfarenhet efter sin utbildning. Däremot var båda knutna till försvaret. Kombinationen är häpnadsväckande: en kontroversiell avhandling om islam och demokrati, ett enormt medialt tryck – och en betygsnämnd utan vetenskaplig tyngd, utan den forskningsbakgrund som krävs för att stå emot politiska eller ideologiska påtryckningar. Det är unikt i svensk universitets historia. Extremt och oacceptabelt.
Varför angår det oss?
För oss som tror på ett samhälle där alla ska kunna delta fullt ut är det avgörande att forskningen står fri från fördomar. Vi vet vad som händer när människor görs till misstänkta för att de organiserar sig, tror, ber eller talar ett annat språk. Vi har sett det förr i historien och vi ser det återvända i olika skepnader.
Att en avhandling från ett svenskt universitet bygger på förvanskade citat och obelagda slutsatser är inte bara ett problem för forskarvärlden. Det påverkar politiken, myndighetsbeslut och människors vardag. När påståenden om väpnad jihad läggs i munnen på människor som i själva verket uppmanat till fredligt engagemang, när organisationer målas upp som hot på lösa grunder, då blir forskningen ett vapen. Och när forskning blir ett vapen förlorar vi alla.
Vad kan vi göra?
Vi kan hålla fast vid det som är sant. Vi kan stå upp för den kunskap som bygger på öppenhet, dialog och respekt. Vi kan fortsätta påminna om skillnaden mellan tro och extremism, mellan fakta och förutfattade meningar. Och vi kan säga ifrån när forskningen används för att stänga dörrar i stället för att öppna dem.
Det här utlåtandet är en påminnelse om hur skört förtroendet är. Men också om hur viktigt det är att vi inte låter tystnaden vinna. Forskning ska söka förståelse, inte skapa fiender.
Aya och Börje har skrivit en 
Av Hans Olof Johansson, medlem i Hjärta