Sedan slutet av februari har ett brutalt ryskt angreppskrig mot Ukraina ritat om den politiska kartan, och ändrat tonläget i hela det offentliga samtalet. Vi är alla överens om att offren för den ryska aggressionen måste fortsätta att få vår solidaritet och vårt stöd. Det är oväntat men välkommet att Sverige i vissa avseenden har ändrat sin migrationspolitiska linje och är beredda att ta emot ett stort antal hjälpbehövande. Vi hoppas att denna medmänskliga kursändring ska ligga fast för överskådlig tid, och att en grundläggande likabehandlingsprincip ska gälla för alla som måste söka sig på flykt till Sverige.
Rysslands diktator Vladimir Putin har tydligt signalerat att han inte har några förbehåll vad gäller att med vapenmakt främja sina egna geopolitiska och ideologiska intressen. Inte ens kärnvapen är uteslutet, enligt retoriken som kommit från Kreml. Självklart kan sådana hot aldrig accepteras.
Det är viktigt att komma ihåg att Putins agerande inte är nytt, utan bara den logiska följden av en lång tids hänsynslös expansionism. Bombningen av Aleppo och nu även Mariupol, liksom rapporterna om de många andra krigsbrott den ryska armén begått, bevisar att den ryske diktatorn inte skyr några medel, oavsett hur inhumana.
I Sverige väcker krigsretoriken stor oro, i en tid då det är viktigt att ha is i magen. En alltmer radikaliserad högeropposition ägnar sig åt högljudd överbudspolitik där också S-regeringens plötsliga och historiskt höga anslag till försvaret omedelbart deklareras otillräckliga. Samma högeropposition har även krävt att Sverige ska dra in biståndet till precis de demokratirörelser i Ryssland som vi behöver nu mer än någonsin, bara för att det rör sig om ryska organisationer.
Dessa tiotals nya miljarder till försvaret kommer att märkas i den militära försvarskapaciteten först om några år. Det är långt ifrån säkert att de kommer göra någon nytta. Vi är kritiska till att ledande politiker till både höger och vänster låter sig dras med i en tidsanda av panikretorik istället för att hålla huvudet kallt och tänka på vad som är långsiktigt bäst för Sverige och demokratin i Europa och världen.
Fred tar lång tid att bygga upp, men bara några veckor att rasera. När en auktoritär ledare börjar skramla med vapnen så vädrar andra vapenvurmare morgonluft. Ifall inte mer förnuftiga röster håller emot är upptrappningen snart ett faktum, och det kommer att kräva decennier av sakta och träget nedrustningsarbete för att åter gå i riktning mot en mer fredlig värld.
Sverige har valt att aktivt bidra i den militära konflikten genom att bistå Ukraina med militär utrustning, bland annat vapen. Detta försvårar Sveriges möjligheter att vara en röst för deeskalering, diplomati och alternativa, icke våldsbejakande vägar framåt.
Fler vapen in i regionen innebär dessutom alltid en risk för att de hamnar i orätta händer. Många runtom i Europa reser nu för att strida i Ukraina. När detta skedde sist, i Syrien, ledde det till stor medial och polisiär bevakning. Många extremister reste ner och återkom med stridsvana och förhöjd stridskapacitet. Detsamma kommer med stor sannolikhet att ske även i fallet med Ukraina.
Erfarenheten säger oss att tyrannier i vår tid inte tar slut genom vapenmakt utan genom starka demokratirörelser. Därför bör Sverige drastiskt öka det politiska och ekonomiska stödet till ryska civilsamhällesorganisationer för fred och demokrati, och det kortsiktiga och illa planerade beslutet om utökade resurser till det svenska försvaret bör bantas ner.
Sverige måste också kartlägga Putins informationspåverkan på svensk mark, i syfte att undanröja det politiska stödet för Putin och motverka den ideologi han står för, även här. Det finns starka belagda kopplingar mellan Kreml och såväl svenska riksdagspartier som en uppsjö av trollkonton och alternativa mediekanaler på nätet. Dessa delar i många fall en reaktionär ideologi med Putin, inte minst hat mot hbtq-personer och feminism, och motstånd mot ett levande demokratiskt civilsamhälle.
Om vi ska ha en chans att bryta logik behöver vi inte mer vapen, det som behövs är istället att snarast öka insatserna för demokrati, öppenhet och progressiva, frihetliga värderingar, både i Ryssland och i Sverige. Istället för att rusta för det krig vi inte vill ha bör vi bygga för den fred vi helst av allt vill ha.
