Följande text är Jan Hjärpes manus för anförande på seminarium på Sveavägen 68 i Stockholm den 1 maj i år. Seminariet finns även inspelat här och skiljer sig i viss utsträckning från det skrivna.
Tre felaktiga premisser
Om vi går till den allmänna debatten, och då inte minst den religionspolemik (speciellt mot islam) som drivs av vissa populistiska partier och grupper, liksom av extremisterna på den islamofoba högerkanten, så finner vi vissa drag i den. Det är tre föreställningar om religion som tycks ligga bakom, tre premisser, som alla tre är felaktiga. De strider alla tre mot lätt påvisbara empiriska fakta.
Den första är föreställningen att en religion är en konstant företeelse, att den är något i grunden oföränderligt, essentiellt densamma århundrade efter århundrade.
Den andra är att religionstillhörighet är något determinerande, att det är den som bestämmer hur individen tänker och handlar.
Den tredje är att religionsfunktionärer (präster, predikanter, rabbiner, imamer, khatiber, punditer osv.) är representativa, och att det de säger eller skriver har – just det – prognosvärde, dvs. att folk kommer att göra som de säger. Det de säger uppfattas som deskriptioner (medan de i verkligheten är normativa utsagor).
Den första premissen är felaktig
Vi vet genom oräkneliga empiriska undersökningar av sociala och religiösa fenomen, faktiska riter, normer, idéer bland folk i gemen, att allt detta förändras beroende på tid och omständigheter. Här har jag en fördel som så gammal i gamet: Efter att ha varit religionshistoriker i bortåt ett halvt sekel vet jag att få saker förändras så mycket, så radikalt och så snabbt som religion. Framför allt sker hela tiden en växling i selektionen, i vad människor faktiskt väljer ur den religiösa traditionen.
Den andra premissen är felaktig
Vi vet också att var individ har många olika tillhörigheter (eller identiteter) och den religiösa är mycket sällan den viktigaste för individen. Familj, släkt, politisk tillhörighet, individuella intressen, idrottsintresse och de gemenskaper och normer de ger är oftast viktigare. För att inte tala om den professionella identiteten, som bestämmer i väldigt hög grad vilka normer, föreställningar och preferenser man har.
Den tredje premissen är felaktig
Religiösa ledare är inte representativa. De säger inte vad folk gör utan vad folk borde göra. Predikanten predikar eftersom folk inte gör som han säger. Enkelt uttryckt: de tre premisserna leder till felaktiga prognoser. Folk handlar faktiskt inte som de förväntas göra.
Typiska antimuslimska teman
a. Karakteristiskt för den islamofoba propagandan (i likhet med den nazistiska antisemitiska under 1930- och 40-talen) är att den gärna pekar på ”vad som står i texterna”, och tar fram citat från respektive religions skrifter. Men man frågar då inte efter hur texterna faktiskt fungerar, hur de troende själva uppfattar dem, eller vilket vikt de lägger vid dem, eller om de alls spelar någon roll för den troende.
b. ”Shariarädslan”: Man spelar på de nyheter som kommer från extremgruppers tillämpning av det som de kallar ”sharia”. Påståendena om att islamisk ”sharia” utgår då från att det alltid är just de extrema formerna som är representativa, sådana som vi sett hos talibanregimen i Afghanistan eller hos ash-Shabâb i Somalia. Man bortser från den faktiska shariadebatt som finns i den muslimska världen och de starkt olika ståndpunkter som finns i den. Och man bortser från den starka kritiken från både sekulära och troende muslimer mot extremgruppernas och de extrema regimernas tillämpning av det de kallar sharia.
c. Temat ”den förtryckta muslimska kvinnan”. Någon analys av förhållandet mellan patriarkala samhällen och hur den religiösa traditionen används finns inte med. I den antiislamiska propagandan utgår man från att tribala och patriarkala normer är orsakade av religionen. Man skiljer alltså inte mellan faktiska normsystem i den miljö det gäller och den religiösa normen. Vidare blundar man för den islamiska feministteologi som utvecklats under senare år, och den intensiva debatten om könsrollsfrågor i den muslimska världen som också finns. Den är man inte intresserad av eftersom den stör propagandabilden.
d. Hämndtemat. Ett tema som inte är lika vanligt i den svenska debatten är ”hämndtemat” (även om man möter det ibland): Eftersom kristna grupper är förföljda eller diskriminerade i vissa muslimska länder så ska ”vi” ge igen genom att diskriminera muslimer. (Ett egendomligt resonemang: Skulle kristna i Pakistan få det bättre då? Stämmer detta med ”våra värderingar”?)
e. Temat den förtryckta kvinnan kombineras gärna med temat att muslimer är farliga. I den schweiziska debatten spreds en affisch som föreställde ett stort antal minareter tecknade så att de såg ut som missiler. Ingen av Schweiz’ fyra (!) minareter ser ut på det viset. Intill dessa minaret-missiler står en lång kvinna i heltäckande svart klädsel. Hon ser hotfull ut – och inte alls förtryckt. Inkonsekvensen i den här propagandan tycks inte störa effekten av den.
f. Ett tema som upprepas väldigt ofta är det om den ”demografiska aggressionen”. Resonemanget är detta: Muslimer får så många barn att det och det årtalet blir de i majoritet och ”tar över makten”. Detta tema var vanligt i den serbiska propagandan 1990 inför den etniska rensningen i Balkankrigen. Mycket spritt också i Sverige, i Holland, i Belgien. Tankefelet är antagandet att alla barn som föds av muslimska föräldrar blir extremister och/eller hårda islamister. Verkligheten ser helt annorlunda ut: De flesta barn till muslimska föräldrar blir lika sekulära som andra barn. ”Avislamiseringen” i samhället är lika tydlig som ”avkristningen”. Och den minoritet som blir troende och praktiserande blir det allra oftast i någon helt fredlig och opolitisk form. Vi kan redan nu se att det finns muslimer i alla de seriösa riksdagspartierna (och med olika politisk ideologi således), och att det inte finns något islamistiskt parti i Sverige. Det finns helt enkelt inget underlag för ett sådant parti.
g. Temat “den farliga muslimen” har ofta formulerats så: ”Alla muslimer är inte terrorister men alla terrorister är muslimer”. Det har hörts ganska ofta i den svenska debatten. Det är ett egendomligt påstående med tanke på den europeiska statistiken. Vi har sedan våren 2010 EU:s polisstatistik över terrordåd i EU-länderna under året 2008. Inget enda av de 515 bombattentaten och liknande i EU-länder under det året utfördes av en muslim. De som gjorde flest attentat var baskiska separatister. Därnäst kom korsikaner. Ett annat faktum är att de utan jämförelse allra flesta offren för terrorattentat utförda av muslimska jihadister i den muslimska världen är just muslimer.
h. Dessa partier har en allmänt negativ inställning till invandring och invandrare. Alla invandrare ses då som ”muslimer” och så kopplas det till temat om kostnader och arbetslöshetssiffror. Konkreta (och verkliga) problem kopplas alltså till en felaktig förklaring.
i. Ett tema som är framträdande i SD är det etniskt-nationalistiska. ”Svensk” är bara den som har svenska som modersmål och svensk härstamning och bär sig ”svenskt” åt. Då framställs islam som något ”osvenskt”, medan kristendom och judendom rubriceras som ”svenska” (vilket är lite kuriöst eftersom båda religionerna också är från Mellanöstern).
I de övriga västeuropeiska populistpartiernas propaganda framställs då också islam som ”främmande för Europa”. Detta är ett mycket egendomligt påstående med tanke på den gamla östeuropeiska islam, de olika muslimska folkgrupper som funnits och finns i Bosnien, Makedonien, Albanien, Kosovo, Montenegro, Grekland och Turkiet, förutom de som finns i Ryssland och i Kaukasus. I Östeuropa är islam inte en invandrarreligion utan en europeisk företeelse i många varianter. Det har funnits muslimer i Europa längre än det har funnits kristna i Danmark och i Sverige. Och glöm inte ett annat faktum: Den sunnitiska islams kalif var under cirka fyrahundra år europé (1540-tal till 1924) och residerade i det som idag är Europas största stad, Istanbul. Det är alltså viktigt att ta med i bilden de europeiska formerna av islam och muslimsk fromhet.
Demokrati eller etnokrati?
All offentlig makt ska utgå från folket. Det är något som slås fast i själva portal-paragrafen i vår grundlag.
Men det finns ett problem här. Ordet ”folk” har inte en bestämd innebörd.
I den politiska debatten används ordet väsentligen i två helt olika betydelser. Ofta ser vi att politiska debattörer och politiska partier (medvetet eller omedvetet) låter ordet glida mellan dessa två.
För att skilja dem åt brukar vi använda två grekiska låneord, demos och ethnos. Båda betyder ”folk”, men med olika innebörd. Med demos menar vi folk i betydelsen alla män¬niskor , ”massan”, i ett land, en provins, eller på en ort. ”Sveriges folk” – demos – är alla människor i Sverige, oberoende av härstamning, språk, religion, hudfärg, kulturella särdrag, normer, värderingar, social tillhörighet eller status. Alla. Till Sveriges folk – demos – hör även samer, tornedalsfinnar, och människor med olika invandrarbakgrund. Däremot inklud¬erar då inte ”Sveriges folk” finlandssvenskar eller svensk-amerikaner.
Om ett lands folk, dess demos, har lika politiska rättigheter och skyldigheter, har rösträtt och därmed ytterst bestämmer över landets styre, då har vi demokrati.
Ordet ”folk” i betydelsen ethnos är något annat. Då talar vi om etnicitet. Det avser en folkgrupp som man förutsätter har vissa gemensamma markörer. Markörerna kan bestämmas olika (och det ganska godtyckligt). Det kan vara språket; alla som talar samma språk räknas som tillhörande ett och samma ”folk” = ethnos. ”Svenskar” är då detsamma som ”svensk-språkiga”. Men det kan också vara härstamningen som man ställer upp som en markör för tillhörighet. Så är till exempel definitionen i Israel av ”jude” att personen har ”en judisk mor”. Det kan också vara hudfärg eller andra fysiska drag (folk = ras), det kan vara religionstillhörighet eller kulturell tradition (kravet på att känna till en ”litterär kanon”, landets historia osv.); det kan handla om gemensamma normer och beteenden. Uppfyller man kraven (den eller de markörer som förutsätts) räknas man som tillhörande ett och samma ”folk”, då i betydelsen ethnos. I den meningen är finlandssvenskar ”svenskar”, medan samer och tornedalsfinnar och invandrare i Sverige inte räknas som ”svenskar”. De har en annan etnicitet. Men de är svenska medborgare och hör till Sveriges folk i betydelsen demos.
Idén om ”folk” – ethnos – har samband med romantikens tankar om ”folksjäl”, ”folket” som en sorts organism, med ett eget liv vars själ och karaktär kommer till synes i folkmusik, folksagor, muntliga berättelser, ”folkkultur”. Detta som är så typiska inslag i national-romantiken och som fick sitt politiska uttryck i nationalistiska rörelser under 1800- och 1900-talet, med förödande konsekvenser.
Om man nu i den politiska debatten ställer krav på etniska markörer för politiska rättig-heter, medborgarskap, rösträtt osv. då är det inte demokrati det handlar om utan etnokrati.
I praktiken finns det nog knappast någon stat som är till hundra procent demokratisk, Det brukar alltid vara fråga om en blandning; även erkända demokratier har ofta nog inslag som är etnokratiska. Ibland lite, ibland mycket, ibland så mycket att det är diskutabelt om landet i fråga verkligen kan rubriceras som demokrati.
I Estland och Lettland är det etnokratiska inslaget stort: Språkkrav. Den som inte har estniska respektive lettiska som modersmål måste avlägga språkprov för att ha rösträtt och fulla medborgerliga rättigheter. Det lämnar till exempel etniska ryssar, födda och uppvuxna i länderna, utanför den politiska processen. Länderna är i den meningen snarare etnokratier än demokratier.
I Tyskland kopplas medborgarskap till härstamningen. Det är lättare att få tyskt medborgarskap om man har tysk härstamning, dvs. avlats av människor med tysk etnicitet (till exempel Volgatyskar), än om man har turkisk härstamning – hur bra man än kan tyska. I Danmark finns ett politiskt parti som har en extremt etnokratisk ideologi: Ordet ”folk” i namnet Dansk folkeparti står för ethnos, inte demos. Partiets krav på ”danskt” beteende är långtgående och har direkt löjeväckande inslag.
“De fremmede”
Till de mer originella markörkraven som detta parti har fört fram under hösten 2009 är ett lagförslag om att en bestämd andel av den mat som serveras på institutioner som sjukhus och ålderdomshem ska utgöras av ”danskt” fläskkött. Dansk folkepartis idéer och etnokratiska ideologi har anammats i remarkabel utsträckning av debattörer och av andra partier i dansk politik. Partiets kampanjer mot allt (etniskt) ”odanskt” har fått effekt, och vi har kunnat följa under årens lopp utvecklingen i Danmark från demokrati till allt större grad av etnokrati. Uttrycket ”de fremmede” används generellt i debatten, vilket är påfallande.
SD inte främlingsfientliga – eftersom muslimer inte är främlingar
Det är påfallande att i den danska debatten är det just det ordet som används om människor som har annan etnicitet än den danska. Då har man gått i en fälla. Det är helt fel att tala om till exempel SD som ”främlingsfientligt” – då har man ju fallit i fällen att tala om ”främlingar”. Det handlar inte om främlingar utan om människor mitt ibland oss, i alla yrken och i alla samhällsskikt. Det är inga ”främlingar”. SD är inte ett ”främlingsfientligt” utan ett folkskiljande, etnokratiskt parti.
Spänningen mellan de två betydelserna av ordet ”folk” finner vi på många håll i den politiska debatten. Men i särskilt grad gäller det den partibildning (med inspiration från Dansk folkeparti) som kallar sig ”Sverigedemokraterna”. Partinamnet är vilseledande. Partiet borde heta ”Sverigeetnokraterna”. Det är ingen tvekan om att partiet ställer krav på ”svenskhet”, även om det är otydligt vilka markörer som skulle definiera svenskheten och vara avgörande för medborgarskap och politiska rättigheter. Inslaget av nationalromantik är tydligt.
Vi borde vara envisa på den här punkten, kräva att våra politiker och debattörer klargör, när de talar om folk och folkstyre, om de menar demos eller ethnos. Är idealet demokrati eller etnokrati? Hur ser de på proportionerna mellan de två i den praktiska politiken?
Särrättigheter?
Alldeles oproblematiskt är detta inte. Helt lika rättigheter för alla, individuellt, skulle också innebära att särskilda kollektiva rättigheter inte skulle få förekomma. Men ibland kan de vara en nödvändighet, just för att värna om minoriteter, minoriteter i utsatt position. Men att en majoritetsbefolkning, ett majoritets-ethnos, skulle ha sådana särrättigheter (som Dansk folkeparti och som SD, ”Sverigeetnokraterna” vill), det är orimligt.
Redan på fredagseftermiddagen tjuvstartade årsmötet med ett mycket intressant seminarium på temat klass, antirasism och ny opinionsbildning. Mohamed El Abed, som driver podcasten Klassresan, samtalade med Valerie Kyeyune Backström (bloggen Falskheten) och Judith Kiros (bloggen PK-maffian), som idag är 2/4 av skaparna av sajten 
och vi fick höra gästanföranden av Cyperns och Armeniens ambassadörer till Stockholm, Andreas S. Kakouris och Artak Apitonyan. Något som jag särskilt fastnade för var vad Kakouris, med utgångspunkt i situationen på det delade Cypern, hade att säga om behovet av ömsesidig respekt snarare än tolerans. Den viktiga skillnaden hade också kommit upp på seminariet dagen innan, då Valerie Kyeyune Backström mycket träffande pekade på att ”tolerans” i praktiken är ett uttryck för just de maktstrukturer som föder rasism, genom att konstatera att hon är den som ska tolereras. För tolerans är ju något som ges på nåder, och bygger på en ojämlikhet där vissa människor har privilegiet att bestämma om de ska tolerera en annan människas existens eller inte, medan denne ”andre” reduceras till toleransens passiva objekt. Motsatsen till intolerans stavas därför snarare respekt.
På lördagseftermiddagen flyttade årsmötet för en stund ut på torget. Där talade bl.a. Hjärtas 
Mötet avslutades med inspirerande tal av partisekreterare Carin Jämtin, bland annat om den kommande valrörelsen, och om vår kamp mot ojämlikhet och fascism – en kamp som vi aldrig ger upp!
